det är inte alltid lätt att hålla det man lovar, det är det inte.
men hur lätt tror ni att det är att lida precis hela tiden?
det är inte heller så jävla lätt om ni tror det.
finns det någon på denna jord, som känner som jag?
som känner sig ensam, övergiven, meninglös. som ett stort skämt.
jag vill liksom inte vara ensam med att känna så.
mitt hjärta gör ont, det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
vet ni varför det gör så ont?
jag är så helvetes jävla rädd. för precis allting.
jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för den personen jag börjar bli.
jag är så jävla otrevlig & elak mot de som bryr sig allra mest om mig.
varför är det så? jag förstår verkligen inte.
jag menar mamma, hon är den som stöttar mig mest genom det här.
och hon får mest skit. jag bara skriker på henne, säger massa saker som jag inte borde.
det ska fan inte behöva vara så. eller ska det?
jag orkar inte gråta mig själv till söms längre, jag orkar inte leka glad.
jag orkar inte sakna världens viktigaste personer så att hjärtat går i tusen bitar.
jag orkar inte det här längre. jag vill ge upp.