jag vill kunna somna med ett léende på läpparna.
jag vill kunna vakna med ett léende på läpparna.
jag vill kunna känna lycka när jag ska till skolan för att träffa mina vänner.
jag hade allt det här för några månader sen, vart tog det vägen?
igårkväll var den värsta kvällen, i hela mitt liv.
jag gick och la mig i vanlig tid med en film på, runt elva.
sen frågade jag mamma om man kunde bli inlagd på ett hem när man mår som jag gör.
och det kunde man, om det var riktigt illa. och helt plötsligt började vi bråka.
jag antar att det var mitt fel att helvetet bröt lös.
jag började gråta, jag började skaka, jag började skrika. det gamla vanliga.
hon började fråga massa frågor. ''vad vill du att jag ska göra emma?''
vad svarar man på det? ''jo mamma, jag vill att du ska döda mig här & nu''
så de där frågorna gjorde inte saken bättre precis.
till slut sa mamma ''snart bryter jag ihop totalt, jag orkar inte se dig må såhär längre''
sen gick hon, hon gick och la sig. och det var skönt att hon gick, jag ville vara ensam.
då satte jag mig upp i sängen, och fick en obehaglig känsla.
jag ville gråta, jag ville skrika, jag ville berätta för hela världen hur jag mår.
men jag fick inte ut det, ingenting. allt fastnade i börstet. vet du hur ont det gör?
så jag la mig ner en stund, tittade upp i taket och andades lugnt.
sen, sen kom det jag hade väntat på. floden.
jag blev så jävla rädd när det hände, mina tårar tog inte slut.
jag bara låg där och grät, jag grät i en & en halv timme.
och jag verkligen kände hur ont mitt hjärta gjorde.
jag saknar min pappa, jag saknar mina syskon, min skola är min mardröm.
det låter hemskt att säga. men jag ville dö, jag ville verkligen dö.
jag planerade att hoppa från närmsta bro, för jag orkar inte mer.
jag fick panik, jag bara låg där och skakade, grät, mitt hjärta gjorde ont.
jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte ha mamma's hjälp.
så jag smsade emelie, madde, & sofie.
och det slutade med att jesper & lotta smsade mig också.
och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt.
hade det inte varit för er så hade jag inte suttit här nu, jag hade gett upp.
jag vet att det låter hårt men jag menar det.
jag sa hemska saker till er igår.
''vad finns det kvar att leva för? det är inte värt att stanna''
jag kommer förmodligen känna så igen, det måste ni veta.
men jag var så korkad när jag sa så, jag var rädd. jag lider.
så det var inte jag som sa det, det var min smärta. och förlåt för det.
klart att det är värt att stanna, jag lever för er. mina riktiga vänner.

jag vaknade med svullna, röda ögon, ett blött täcke av alla tårar, blöta kuddar.
jag vaknade av rädlsa, svaghet, ångest.
jag fick stanna hemma idag, och det är skönare än ni tror.
för ni vet inte hur det känns att vakna upp varje morgon,
 och veta att ännu en dag ensam väntar.
jag vet det, och det finns säkert någon mer ute i välden som också gör det.
då vill jag att den personen ska veta, att jag lider med dig.
det var allt jag hade att säga. jag tänker inte dölja det längre.
jag måste få ut det, jag måste prata med någon. och jag pratar med er.


är det såhär jag ska vakna upp varje morgon?