jag har sagt det förut & jag säger det igen.
ni behöver inte läsa, det finns ingen som tvingar er. men jag måste skriva av mig.
ni får säga & tycka vad ni vill, men det är såhär jag tycker & tänker just nu.

som ni kanske förstår så är det här den jobbigaste tiden i mitt liv.
men tiden är inte bara jobbig. den är tung, svår och läskig.
det är en tid man måste kämpa sig igenom, ensam eller med vänner.
det är en tid som styr & ställer, du har ingen kontroll över dig själv.
det är din rädlsa & smärta som tycker & tänker, som styr & ställer.
det en tid som får kroppen att vilja ge upp, försvinna från allt.
hjärtat orkar inte ta mer skit efter ett tag, dit har jag kommit nu.
vad är det värsta som kan hända en människa?
jag vet inte hur det är för er, men för mig är det när man förlorar någon.
en vän, en familjemedlem, en kärlek, ett djur, vem eller vad som helst.
det har hänt mig nu. inte bara en gång, utan tre gånger. på en väldigt kort tid.
vilka jag har förlorat tar jag inte upp här, jag nämner inga namn.
men i november var det två vänner som jag mådde som bäst av.
jag hade aldrig tråkigt med de, jag såg fram emot plugget pågrund av de.
men nu. nu finns det inte kvar, det är inte vi tre längre.
att förlora de, var bland det värsta som hänt mig. någonsin.
efter det, fann jag en annan vän som gjorde mig glad & fick mig att känna mig värdig.
men bara efter några veckor, så försvann det också. det var jobbigt & det var svårt.
och nu, för inte alls länge sen, så hände det allra värsta som kan hända en person.
speciellt en person som mår sämst, som redan har planerat att ge upp helt. som mig.
vänner är nog det finaste man kan ha. de ställer alltid upp, de älskar dig, de finns där.
och att ge upp på vänner som står dig närmast, det är dummaste du kan göra.
det är ungefär i den situationen jag är i nu, och det suger.
jag säger inte att vi har gett upp på varandra, men just nu känns det som det.
jag säger heller inte att jag har förlorat de, men just nu känns det som det.
personerna som jag pratar om, är två tjejer. två tjejer som har förändrat mitt liv helt.
de är så nära, men ändå så långt bort. de är så speciella, inte alls som alla andra.
och har man de i sitt liv, då kan man inte må dåligt. det svär jag på.
men jag har gjort de så illa, att de inte orkar längre.
jag har sagt så många grejer, att de känner att de inte räcker till.
jag har gjort en sak, som jag aldrig kan ta tillbaka. och det sårade de.
vi gör alla misstag, ellerhur? stora som små.
det har iallfall jag gjort, många gånger.
men det här, det är det största misstaget jag någonsin gjort.
och nu vet jag inte vad jag ska göra åt det. det känns som att jag har gjort allt.
men tydligen så räckte inte det till, så vad finns det mer att göra?
jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden, och ta tillbaka allt jag gjorde & sa.
men det funkar inte så, det är inte så enkelt.
så nu är det bara för mig att vänta, vänta på bättre tider. vänta på er.
tjejer, ni räcker till. och jag vet att jag har sårat er så att det svider inom er just nu.
men det finns ingenting som ni kan säga, som jag inte har sagt till mig själv.
jag ångrar det här, jag ångrar det så otroligt mycket.
och nu finns det bara en sak till att göra. det är att vänta.
och jag kommer att vänta på er, hur lång tid det än tar. det är värt det.
men lyssna. ni räcker till, & jag behöver er mer än ni tror.
och den hjälp som ni försökte ge mig, som jag inte tog emot, den finns inom mig.
och jag är villig att ta emot all hjälp jag kan få ifrån er, om bara ni vill.
så jag önskar nu, från hela mitt hjärta. kom tillbaka till mig, det är allt jag vill ♥
förlåt mig, för allt jag har gjort & för allt jag har sagt. jag menar det, förlåt.
ni vet att jag behöver er, ni vet att jag älskar er. blodsystrar!
I forgive you.