ren & allmän fakta. det fanns en gång då jag var någon helt annan. och det har jag tänkt på mycket den senaste tiden.
för nu vet jag hur jag var. jag var elak mot mina vänner, mot min familj och mot alla som försökte hjälpa mig.
jag vågade inte somna på kvällarna för att jag hade svårt att andas och var rädd att jag inte skulle vakna upp dagen efter.
jag kunde inte äta eller dricka. jag kunde knappt resa mig upp ur sängen på morgonen. jag kunde nästan aldrig vara i skolan.
minsta lilla förolämpning och jag kände mig som den mest usla människa på jorden. jag kände mig alltid ensam, vart jag än var.
men framför allt i skolan, jag skämdes när jag visade mig där. och ni som sitter bakom skärmen nu och skrattar när ni läser detta,
varsågod. jag skäms inte för den jag är och jag skäms inte för den jag har varit. jag har ingenting att skämmas över.
när jag tänker efter på riktigt så kan jag känna att det nästan var värt att vara sjuk i två år. för nu vet jag att sånt inte varar för evigt.
jag minns själv hur svag jag var, jag minns hur jag alltid gick runt och trodde att jag bara skulle ramla längre och längre ner.
jag gick på bupsamtal en gång i veckan och kände bara mer och mer hur värdelöst det var eftersom att det aldrig hjälpte.
jag försökte prata så mycket som möjligt med mina vänner men skämdes bara efter det och puttade istället bort de, långt bort.
jag vet hur det känns att vara under botten, jag vet hur det känns att ligga med panikångest varje kväll, sömnlös.
och nu kan jag äntligen säga att allt är borta. jag har gått från den mest ledsna personen på jorden, till den gladaste flickan i världen.
jag kan utan att känna mig egoistisk säga att jag är en starkare person. jag är frisk, jag mår bra och jag känner mig som mig igen.
mitt liv har varit taskigt, ja. men nu - jag älskar livet. jag älskar allt som händer, jag älskar att allt blev som det blev.
så för er som går runt och tror att mitt liv är taskigt. ni har fel, jag tycker om mitt liv. och ni vet absolut ingenting :)